Här kommer min förlossningsberättelse bättre sent än aldrig!

Vaknar upp måndagen 27 januari när Js väckarklocka ringer. Känner mig lite konstig så jag ställer mig i duschen och det känns mycket bättre. Försöker sova lite men kommer inte till ro. Klockan är ca 6och  sammandragningarna blir värre (som jag trodde det var) och J har åkt till jobbet. Han ringer och frågar hur det är och jag ber han komma hem. Han missade färjan tillbaka med några sekunder. Men jag ber han vänta tills nästa färja för så ont gjorde inte värkarna ännu. Ringer in till förlossningen och där svarar barnmorskan som var med på Es förlossning. Hon ber oss komma in så fort vi bara kan. Medans jag väntar på J så städar, plockar undan, går ut med soporna och packar ihop det sista vi behöver ha med och andas när värkarna kommer. J kommer hem och vi åker in mot stan. Värkarna blir starkare och fler. Jag säger till J är inte det dags nu då tar jag med mig lustgasen hem! Vi åker förbi min syster först och lämnar av Hugo. Sedan ner till förlossningen. Vi kommer in ca 8.15. De har redan bestämt att kejsarsnittet blir idag istället för på torsdag, Alltså tre dagar innan. De sätter CTG för att kolla så bebisen mår bra, tar prover och sätter i kanyl i armen. Det bästa när vi kommer in så står läkaren där som jag så gärna ville göra snittet! Hon hade jobbat natt och stannade kvar när hon fick reda på att vi var på väg in. När de tagit proverna så klär både jag och J om till operationskläder. Och jag bara står och tjatar om att jag är så hungrig och längtar tills jag får äta något. Hade inte ätit eller druckit sen kvällen innan. Halv tio rullar vi upp på operation och där får vi vänta ett litet tag för de väntade svar på en av proverna de tagit. Sen klockan tio rullar vi in på operationsalen. Vi små skrattar nästan hela tiden för båda två är grymt nervösa! Jag får ryggbedövningen och sedan försvinner mina ben känns det som. Efter ett litet tag säker läkaren att nu kommer jag skära. Då bryter jag ihop och börjar gråta för jag är rädd och nervös. Är så glad att J är där vid mig. Jag var livrädd att denna bebisen också skulle dö. Medans jag har fullt upp att gråta så hör vi tillslut ett barn som skriker för fulla muggar. Och läkaren säger titta upp ser ni vad det blev? Jag tänker oj det där ser ut som E !!! Men vi ser inte vad det är för något för hon har handen för. Men sen säger hon att det är en pojke!!!! Glädje tårarna bara sprutar ! J och barnmorskan går ut till ett rum brevid där barnläkaren står (han var den som försökte rädda lilla E ) han säger Jaha här behöver jag inte vara! De tvättar av honom och kollar att han mår bra. Sedan kommer de in igen med världens finaste pojk!!